Σ' αγαπώ, μωρό μου

Det är en del som frågar mig hur det går med grekiskan, och det går väl bra antar jag. Här om dagen sa jag till Fotis mormor att Fotis inte är här, och sen börjar jag snappa upp mer när folk pratar med varandra på grekiska och jag är med. Det är verkligen hur bra som helst och nu den senaste tiden har det verkligen känts som att jag bara stått stilla i allt, så jag behövde någonting som pushade mig lite. Det är nice att få bekräftelse på att jag faktiskt har lärt mig någonting, att det går framåt och då vågar jag lite mer!
Ajuste, från och med för typ två-tre veckor sedan strejkar vi (utlänningar inspirerade av det grekiska systemet) från allt som har med måndagslektionerna att göra! Då har vi nämligen en annan lärare än vi har tisdag till fredag. En ordentligt speciell tant ingen av oss gillar särskilt mycket, och hon är verkligen speciell. Hon blir asförbannad om vi frågar varandra saker under lektionerna och då säger hon "Det är jag som är läraren! Ni ska fråga mig om ni har några frågor!" på grekiska, och så frågar man henne, och hon tittar på en rätt intensivt som att hon tänker på ett bra svar eller något, sen börjar hon prata om något annat. Så nej, henne gillar vi inte.

Igår fyllde Fotis år och jag som är världens bästa flickvän haha, gick hela vägen till bageriet på andra sidan gatan, köpte en nybakad baguette och chokladbullar (tårta) klockan 08.05 på morgonen. Vi firade nog inte så mycket som vi gör i Sverige, han fick inga riktiga presenter liksom, fast sen har han verkligen inte önskat sig någonting heller. Nu är det bara 6 månader kvar för mig, sen kan jag gå ut lagligt i USA! Fest! Kan ni tänka er att namnsdagen här är större än födelsedagen? Det känns helt weird.. Men vad jag förstått beror det mycket på familj till familj också.

Nu ska jag göra mig i ordning och iväg med Jessica för en kaffe! Tjoho :D Vilket blogginlägg det blev va?!